Det är magiskt! Fanny & Julle

I höstas träffade jag en ungdom på ett stödboende. Jag hade fått veta att det var problem med allt möjligt, dålig social kontakt, minimal kommunikation, initiativlöshet och ingen förmåga att organisera och strukturera. Men ingen direkt diagnos var satt, man antog att det bottnade i dålig självkänsla och ångestproblematik relaterad till uppväxten.

Jag minns att vi träffades första gången i ett litet samtalsrum, hen såg knappt på mig, kröp in i sin huvtröja istället. Men nickade när jag frågade om ett hundbesök skulle kunna vara på sin plats.

Vi började långsamt med lugna övningar och ökade så småningom från att sitta med hunden i knät till att ge sig ut och köra hundparkour och lära sig planera en bana, hålla sig till planen, styra med positivt ledarskap och beröm.

Hen började ta mer och mer plats, blev långsamt gladare, mer pratsam och öppen. Började hänga med på aktiviteter med boendet, tackade alltmer ofta ja till samtal med personalen. Förmågan att planera lektes fram, och hen såg att med tydlig kommunikation och engagemang kunde man få hunden att göra nästan vad som helst. Hen började se sig själv som en eftertraktad resurs, istället för att bita fast vid den låga självbild som tidigare präglat vardagen.

Nu i veckan var det vårdplanering. Hen ska skrivas ut till sin hemkommun och har fått praktikplats på ett lokalt företag där. Jag mötte hen i korridoren; rak hållning, blicken öppen, leende och med rena, hela kläder. Ingen huva dragen över huvudet.

”Vänta Fanny!” hör jag efter mig, och vänder mig om. Hen skyndar fram och sträcker fram handen ”Ville bara tacka för allt. Jag ska hem i veckan. Jag kommer sakna er mest”. Handslaget är fast och inger ett helt nytt självförtroende.

Senare samma dag fick jag ta del av en journaltext. ”Klienten uppger att terapihunden varit en viktig fast punk och källa till kraft och trygghet”.

Japp, kära kollegor, nog för att jag redan visste att vi har världens bästa jobb – men ibland blir man lite extra glad ändå!